söndag 16 augusti 2015

Sensommar


Så börjar mörkret så sakta sänka sig över Sverige. Ännu finns det guldkorn i naturen att njuta av.
För min egen del - och hundarnas - så har det varit en helt okej sommar. Vet ju att många velat ha mera sol men för oss har det varit nästintill perfekt faktiskt.
Inte är jag sorgsen för att hösten kommer heller, för det är min favoritårstid!
Frisk skön luft, härliga långa promenader och sedan hem för att tända ljus och kanske, om kylan trängt sig på, njuta av värmen ifrån den öppna spisen.
   Idag tänker jag mycket på en vän som har det jobbigt. Vad jag hatar sjukdomarnas sjukdom, cancer.
Den biter sig fast och förstör så många liv. Inte bara för den som fått diagnosen utan även för nära och kära. Jag vet ingen annan sjukdom som berör och sliter så på hela familjer. Det är en ständig ström av läkarbesök, provtagningar, väntan på svar, röntgen, väntan på svar, behandlingar, väntan på resultat, positivt blandat med negativt, man väntar och slits mellan hopp och förtvivlan i en värld som plötsligt består av bara just det.
   Idag sänder jag många styrketankar och kramar till er alla därute som går igenom just detta.
Till mina nära, tänker på er varje dag, vet vilken resa ni har framför er, håller tummar och tår, önskar och hoppas att allt slutar bra.
   Vad jag inte kan förstå är att så många goda, varmhjärtade människor drabbas av detta. Borde inte hen däruppe kunna se till så det blev lite mera jämlikt? Jag menar.. det finns ju massor att ta av, om han nu måste ha en kvot att fylla, eller nåt!
   Hursomhelst. Inte lönt att fundera på. Oavsett vilket elände som dyker upp är det bara att ta tag i skiten.
MEN:
Man har rätt att bli arg och förbannad.
Man har rätt att deppa ihop.
Man har rätt att bryta ihop i tårar.
Och framför allt så har man rätt att få behålla sina vänner och sitt umgänge. Så, ni som har någon bekant som kämpar på: Var inte rädda. slå en signal. skicka ett sms. sänd en blomma. låna ut ett öra över en kopp kaffe. ( ja. det kan hända att ni får ett nej. men då vet ni ju varför, eller hur? )

Kramar

2 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för en mycket stärkande blogg! Förlorade min man för 10 år sedan då jag var gravid. Håller just nu på att ta körkortet & hoppas att ha det innan 50årsdagen. Hoppas du & din familj har det bra!

Kim sa...

Hej!
Så skönt att höra att min blogg kan vara till stöd och hjälp, att veta att man inte är ensam kan räcka långt.
Lycka till med körkortet och ha ett underbart liv, jag är säker på att din man tittar till er då och då.. ❤
Med mig och min familj är det bara bra, tack.