fredag 2 september 2011

Onkologi som blir till poesi

Lilla mamma sov gott igår. Hon låg och skrattade i sömnen och när hon då och då vaknade till för att ta till sig några ord fnittrade hon, som en salongsberusad tonårsflicka.
Jag satt på sängkanten, höll handen och kunde inte låta bli att skratta, jag med.
Den där nya medicinen tycks få henne till att sväva ut i det blå, på små rosa moln.

Plötsligt dök en ny läkare upp. Från onkologen. Mycket trevlig. Han ville ha ett samtal med mig i lugn och ro.
Jag blev totalt kall. Detta hade jag inte alls förberett mig på. Har ju inte pratat med onkologläkare sedan min lille gubbe och jag sprang där jämt, för att ta emot det ena trista beskedet efter det andra.
Det var bara att samla ihop ångesten, trycka in den i ett hörn och följa med.
Sjönk ner i fåtöljen som en sten.
Jag hade inte behövt oroa mig. Otroligt sympatisk läkare. Plötsligt befann jag mig i ett, faktiskt, trevligt samtal om lilla mamma. Om dåtid, hennes fantastiska personlighet, hennes liv och sjukdom. Och vi var rörande överens.

Lillebror dök upp och när inte mamma orkade prata så fick vi ett välkommet samtal, om funderingar hit och dit, eventuella framtida händelser, känslor och det faktum att man måste vara realist, även om känslorna vill ta överhanden.

När jag gick därifrån kände jag lättnad. Faktiskt så var det länge sedan jag kände mig så lätt i sinnet. Mamma har det bra. Hon ser avslappnad och nöjd ut.
Så långt, allt gott.

Inga kommentarer: