måndag 3 januari 2011

Det är bara att ta det kallt..


Jag tycker inte om kyla. Har aldrig gjort. Därför är jag glad när jag får sitta hemma i mitt varma mysiga hus, jag blir varm och lugn i själen.
Men tyvärr. I år kom den igen. Det trodde jag inte. Det är tredje gången jag börjar ett nytt år som änka. Trodde att jag skulle slippa i år. Men icke. När det nya året gjort entre så kom den. Ångesten och oron. Tror det bottnar i den där känslan av att vara ensam kvar och att jag måste klara av det. Och vad "det" är det vet jag inte i årets början.
Måste och måste. magen svider. illamående. huvudet surrar av tankar.
En Omeprazol. Bättre. Om några dagar är allt som vanligt igen. Dvs jag har börjat känna att allt detta nya ovanliga börjar bli det nya vanliga.
Tänka vackra tankar.
På Onsdag är det trettondagsafton. Jag ska duka fint igen, avnjuta en fantastisk middag med en man som jag kommit att sakna väldigt mycket när han inte är här. Vi ska som vanligt blanda samtal om livet med råa skämt om detsamma. Dåtid, nutid, framtid. Det är bara att ta för sig av det dukade bordet och i övrigt sophantera väl.
På arbetet som vanligt. Det är nog första gången jag jobbat precis varenda röd dag i Jul och Nyår. Det gick bra. Jag var ju ledig mellandagarna. Samt är jag väldigt lättad för att Änglataxin äntligen dök upp vid vår dörr. Den taxikön måste ha varit väldigt lång. Men nu kom den äntligen och det visade sig att jag trots allt inte jobbar i "Huset som Gud glömde". Tacksam för det.
Nu. Jobbar på ett nyårslöfte som inte i första hand gäller mig: Ut i kylan på promenad.

1 kommentar:

JonteJenna sa...

Änglataxin...hmmm så fint ord. Det ska jag lägga på minnet.
Tack för att du é du!